Urnordiska 300-800

  • 300

    Urnordiska 300-800

    De äldsta runorna är från 300-talet och därför vet vi att det fanns ett gemensamt språk för Norden som vi brukar kalla urnordiska. Från 300-talet till 700-talet skrevs runorna likadant oavsett om de gjordes i Norge, Danmark eller Sverige.
  • Period: 300 to 800

    Urnordiskan 300-800 är ett indoeuropeiskt språk

    Urnordiskan är ett indoeuropeiskt språk. Det indoeuropeiska språket uppkom för cirka 4 000 år sedan i Asien, men har sedan spridit sig över delar av Asien och Europa. Språket har delat upp sig i olika grenar som slaviska, romanska, indoiranska språk, och många fler. Urnordiskan utvecklades ur den germanska grenen. Andra germanska språk är engelska, holländska och tyska.
  • Period: 800 to 1225

    Runsvenska 800 till 1225

    Framväxten av det svenska språket hänger ihop med förändringar under 1000-talet. Först då bildades kungariken i de olika nordiska länderna. Att urnordiskan utvecklades till flera språk hänger alltså ihop med uppkomsten av dessa kungariken. Och så är det oftast. Språket förändras i samband med att samhället runt omkring förändras.
  • Period: 1225 to 1526

    Fornsvenska

    Under medeltiden kristnades människorna som levde i Norden vilket ledde till att dagens latinska alfabet började användas. Många texter från den här tiden finns bevarade på pergament eller papper.
  • Period: 1526 to

    Nysvenska 1526-1906

    Under 1500-talet bröt sig Sverige loss från Kalmarunionen under kungen Gustav Vasas ledning. Sverige var därmed inte längre i unionen med Norge och Danmark. Den tyska Hansans betydelse över handeln började också avta.
  • Period: to

    Nusvenska 1900-talet

    År 1906 genomfördes en stavningsreform som skulle förenkla stavningen. Inte minst lärarna hade under slutet av 1800-talet arbetat för att en stavningsreform skulle komma till.
    Stavningen blev nu mer lik uttalet av orden. Exempel på gamla stavningsformer som försvann 1906 är:
    ’dt’ vid t-ljud (’rödt’ – ’rött’)
    ’f’, ’fv’ eller ’hv’ för v-ljud (’lif’ – ’liv’, ’lefva’ – leva och ’hvem’ – ’vem’)